EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

ANTECKNINGAR FRÅN EN PARKBÄNK
S:t Pauli Kyrkogård, Malmö
Augusti, 2019




27 juli, 12:24
Grenar kastas fram och tillbaka. Trädet fäktar som om det försökte greppa tag i något. Men där finns inget att greppa tag i. Ibland är det skönt att fäkta utan att veta vad det är som eftersöks. Fånga det som fångas vill: ett löv, ett ord en möjlighet.

Framför mig står en björk men vad det är för träd jag sitter under har jag ingen aning om. Mängder av små knoppar men ännu fler väl rundade blad. Kan det vara oxel? Det måste vara oxel. Nu har de två trädens rörelser övergått i en dans. Det är faktiskt en ganska bra gestaltning av något slags stabilt kaos. En stilla grund som förgrenar sig ut i hastiga rörelser. 

Den kraftiga vinden gör mig en aning piggare.
        När det blåser känns djupa andetag ännu djupare.



Jag           tar           flera.
.


Eftersom jag också är natur borde jag – om jag lär känna resten av naturen bättre – även lära känna mig själv på ett djupare plan.

Kraxande kråkor, ljudet från en och annan bil. Just nu dansar skuggorna av grenarna mer än träden. Marken är torr. Det gröna börjar avta. Själv är jag så trött att det bränner i ögonen. Jag önskar att jag kunde känna dofter lika väl som min hund.

Det är antagligen nu det är dags att minska tänkandet. Och istället börja känna. Jag måste inte tänka just nu. Det räcker att observera.

Luften är varm. Håret kittlas i ansiktet. Håret kittlas mot hakan, mot kinden, mot pannan. Nu vill hunden gå vidare.

18:15
Hunden spanar kanin. Från ovan singlar frön, blad och kanske något annat. Vid mina fötter ligger orangea knoppar med skaft. De ser ståtliga ut i sin litenhet.

När jag var liten var jag ett barn som iakttog mer än vad jag deltog. Jag skrev ner konversationer både hemma, i bilen och i skolan. En typisk iakttagare. Det är inte mycket som har förändrats på den fronten. Du pratar så lite, säger dom till mig. Ni pratar så fruktansvärt mycket, vill jag säga då. Men det säger jag aldrig. Jag har fullt upp med att koncentera mig på att lyssna. Ofta vill jag inte lyssna på allt för allt jag hör stannar kvar för alltid och det börjar bli trångt.

Hunden är också en iakttagare. Hon älskar att spana. Idag blåser det så mycket att surrandet från EON knappt hörs. Det får mig att le.

Vid min sida är det ett evigt pickande. Den rödbruna duvan vaggar fram i små cirklar men håller sig inom samma område. Den gamla stenmuren pressas långsamt uppåt när trädens rötter behöver mer plats. Skuggan av min egen fot är enorm.




Snabba fotsteg,         en rullstol,         en cykel i full färd.




Nej, jag är ledsen, jag vill inte ha sällskap på bänken. Förra gången fick jag frågor om mina sexvanor och gången innan det fick jag se en erigerad penis. Förvisso var penis innanför byxor, men det var de tunnaste och tightaste träningsbyxor jag någonsin sett. Innan dess hade du fått klappa min hund och nu gör det ont att jag tillät det. Nu har jag suttit här så länge att jag sitter i solen.

28 juli
När utomhusnaturen är blöt finns där färre människor. Det är skönt med regn.

Björken är sned men står ändå stadigt. Den har fått holk. Undra om där bor någon? En holk hade gott och väl räckt för mig med. Tak över huvudet, plats för en säng och några böcker.


Jag vill ha en egen holk.


30 juli
Den rödbruna duvan är här och pickar. Undra om den är utstött? Alla andra duvor jag har sett här har varit grå och de ser jag ibland i grupp eller två och två. Den rödbruna duvan är alltid för sig själv.
Det kan vara självvald ensamhet men jag känner lite extra för den här rödbruna duvan.

7 augusti
Krattandet ger mig ångest. De här grusgångarna verkar vara ett evighetsarbete. Aldrig blir det jämnt nog. Alltid sparkas gruset runt av oss besökare. Ljudet av en kratta mot grusväg får mig att vända om och byta riktning.
Vi är på den här kyrkogården alldeles för ofta. Nyss försökte jag gå till en annan plats men hunden vill bara hem.

Hem till kyrkogården.

Det regnar. Dropparna lämnar spår i min anteckningsbok. Jag ser hur en droppe landar precis över å och n i ordet ångest. Först ligger den stilla, droppen, kupad och elegant. Tusch sprider sig sedan ut i droppen som glittrar till av svarta prickar. Sedan flyter bokstäverna ut, de blir större, och lite suddigare. Tänk att inledningen av ångest kan vara så spektakulär.




Fågelkvitter,      droppar som smattrar mot löv,     ångest



 
Bestämmer mig för att fäkta vidare genom livet. Förhoppningsvis stöter jag ihop med ytterligare löv, ord och möjligheter.

Men de kommer antagligen inte av sig själva.