EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

VITBERGET ELLER VAD ÄR DET MED UTSIKTEN
Kalvträsk, Västerbotten
Augusti, 2018




Antagligen är jag inte ensam om att dras till vyer och höjder. Men vad är det som är så lockande med utsikt och höjder? För mig är antalet meter över havet inte speciellt viktigt, inte heller mängden toppar jag placerat min fot på. Men upp längtar jag.

Vitbergens naturreservat är beläget söder om Kalvträsk, i Skellefteå kommun. Vitberget sträcker sig 489 meter över havet, på toppen finns ett 18 meter högt före detta brandtorn. Upp för trappan och så snart jag böjde mig över kanten kom den kittlande känslan i fingertopparna.

Att stå nära en kant eller ett stup och kika nedåt kan kännas lite olustigt, och läskig, men samtidigt mäktigt. Jag blir kallsvettig, lite yr och den kittlande känslan når både händer och fötterna. Det är som att kroppen varnar för faran och ber mig att ta ett steg tillbaka. Väl nära kanten tvingas jag också att vara extra uppmärksam på hur fötterna placeras. Fokus på här och nu. Inget felsteg är tillåtet. Ändå finns rösten där, som säger att lite närmre kan jag gå. Bara lite. För att känna livet leva inuti. Kanske är det kombinationen av rädsla och spänning som jag är ute efter: en lätt adrenalinkick. Jag ser inte mig själv som en person som söker adrenalinkickar men i små doser verkar det vara välkommet.

Jag påminns också om min litenhet. Att blicka utåt och samtidigt känna mig obetydlig inför landskapet. Sjöarna bryr sig inte om min nästa utställning även om den skulle handla om just dem. Himlen skiter fullständigt i min frisyr. Det betyder förstås inte att det inte spelar någon roll för mig om jag borstar håret eller inte. Men kanske är det heller inte så väsentligt som jag ibland får för mig.

Mycket av det jag ältar spelar inte så stor roll i det stora hela när jag står där och famlar vid branten. Det kanske inte var så farligt att bli utskälld på jobbet. Det var i alla fall inte hela världen. För just nu står jag här och möter en bit av världen och just den här specifika biten verkar faktiskt helt oberörd. Jag får perspektiv.

Med utsikt får jag en övergripande bild av omgivningen. Jag ser hur långt tallarna sträcker sig och jag ser fläckarna efter avverkningen. Det är i många fall bra att få en överblick. Det är svårt att få grepp om det kringliggande landskapet när jag befinner mig på en lägre nivå, där kan både det ena och det andra skymma sikten. Annat blir det när jag kommer upp. Helt plötsligt kan jag göra en slags kartläggning av omgivningen. Det är viktigt om jag skulle befinna mig i en nödsituation. Var finns det vatten? Bebyggelse? Faror? Kan det vara en ursprunglig instinkt som gör att jag vill upp – en instinkt från tiden innan kartor?

Där uppe på toppen ser jag också hur allt hänger ihop. Högt blir lågt och skog blir till sjö. På avstånd är allting blått. Och jag är en del av det. Jag sitter inte fast i marken men jag går på den. Vi som rör på oss är mobila delar av naturen, mer eller mindre artificiella.

Kanske vill jag bara upp på höjden för att ta en bild som jag kan lägga ut på Instagram. Titta, här var jag igår. Ge mig likes. Fast om jag ska vara helt ärlig är jag mer förtjust i Lightroom än vad jag är i Instagram. Pilla med bilder, helst utan att redigera för hårt, är faktiskt ganska mysigt. Extra mysigt blir det med en kopp kaffe stående snett till höger. Att redigera bilder – och minnen – är faktiskt nästan lika trevligt som att stå på toppen av Vitberget.

Fast bara nästan.




Sikten

På väg upp, eller ner

I brandtornet

På led
Stugan på toppen