EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

TYSTNADEN
Björnlandets nationalpark
Augusti, 2018




Tystnaden slog emot mig när jag öppnade bildörren. Aldrig förut har jag upplevt tystnaden som en sådan kraftfull vägg. En vägg så påtaglig att jag blev stum mitt i en mening. Som jag måste ha längtat efter denna tystnad. Ibland är det svårt att veta vad som saknas innan det drabbar.

Vad är det med tystnaden, varför är den så åtråvärd? Mitt enda svar på den frågan är att jag just nu är fylld av en så hög stressnivå att enda chansen för vila är fullständig tystnad. Gärna tystnad i kombination med en kropp som är i full färd med att placera den ena foten framför den andra. Att kliva, klättra och ibland snubbla till gör att jag måste hålla lite lagom uppmärksamhet på marken. Fötterna jobbar. Ögonen är i full färd med att se sig omkring. Det är en av få stunder då tankar, projekt och jobb låter sig bli stillade.

Tystnad kan lindra stress. Under tystnad kan hjärnan få hjälp med att bli återställd. För mig är det uppenbart att jag behöver ha det tyst omkring mig med jämna mellanrum. Längre stunder av fullständig tystnad möter jag sällan i min vardag. Men i Björnlandet fanns den. Just där och då. Sjön låg stilla. Vinden gjorde heller inget väsen av sig. Till och med fåglarna viskade.

Jag vet att jag inte är ensam om att längta efter tystnaden. I mitt jobb som museivärd händer det att besökare äntrar utställningssalen och liksom fryser till. Det är svårt att förklara men jag tror mig ana vilka som fryser till av en uppskattning av tystnad. Ofta har det att göra med kroppsspråket och blicken. Vissa besökare söker till och med ögonkontakt och viskar något i stil med: Så tyst! Fantastiskt! Jag ska bara stå här och lyssna. Jag vill aldrig gå härifrån. Det är inte alltid det är en utställning utan ljud, men när så är fallet får jag ofta kommentarer om tystnadens intryck.

Det finns få tysta platser i en stad. Inte ens biblioteket jag brukade besöka är särskilt tyst längre. Därför har jag slutat att gå dit. Det är något med tempot, den ständiga rörelsen och ljuden utanför fönstret. Jag har svårt att hantera det för tillfället. Jag vill helst slippa vakna under sommarnätter på grund av att någon skriker inne i mitt sovrum. Jag vill också lära mig skilja min egen tystnad från det andra som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Björnlandet är fritt från reklam som vill att jag ska köpa prylar jag inte behöver. Fritt från mopeder och fritt från helikoptersmatter. Björnlandet tar inget inträde och kräver inte heller att jag ska köpa något för att få stanna kvar. Som sig bör.

I en anteckningsbok fann jag ett citat av Åsa Jinder: Det sägs att tystnad är en bristvara som många längtar efter. Söker. Det är med den längtan som det är med vårt sökande efter svar. Vi längtar, och får fortsätta så, för att vi söker svaren på fel ställen. Utom oss. Tystnaden måste sökas inom oss. När vi finner tystnaden, finner vi svaren. För att skapa tystnad inom sig, måste man lära sig att fokusera så koncentrerat att man inte avbryts av något som låter eller någon som säger något.1

Björnlandet, tack för att du gav mig ett tillfälle att blicka både utåt och inåt. Lät mig möta både gransumpskog och skogsfräken. Du lät mig också veta hur tystnad låter. Det ska jag aldrig glömma. Nu har jag en tystnad att referera till, att försöka återskapa inifrån vid behov. 

För en stund, där uppe på Björnberget, ville jag aldrig någonsin gå ner.
På sätt och vis står jag kanske där fortfarande.


1 Åsa Mattsvåg (red): Tyst! : en antologi om tystnad, Verbum, 2004




Angsjön


 Livet och döden

På spång


I lä
Alltid först