EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

TIDSPERSPEKTIV (ELLER ATT GLÖMMA VILKEN DAG DET ÄR)
Jämtlandsfjällen, augusti 2019



Under tredje vandringsdagen börjar jag komma in i vandringslunken. Innan dess är det ömma höfter och tunga fötter. Men sen vänder det. Ryggsäcken blir fjäderlätt och eventuella skoskav syns men känns inte längre. Ungefär samtidigt, på den där tredje dagen, blir även mitt tidsperspektiv en aning skevt. 

Lunndörren, 21 augusti, 08:35
Vägen hit, från Vålådalen via Pyramiderna, var fabulös. Kom fram lite sent. Fick laga middag i mörker och gå på dass med pannlampa. Vid Pyramiderna öste regnet ner och vi fick ta skydd under de sista fjällbjörkarna. Sen tog kalfjället över området.

Det är ofta ett visst lugn infinner sig omkring den tredje dagen. Från och med då har jag också svårt att hålla reda på hur många dagar jag varit ute och jag måste tänka efter för att veta vilken dag det är. Och jag älskar det. För det spelar naturligtvis ingen roll vilken dag det är på fjället men jag är ovan vid just den tanken: att det inte spelar någon roll.

Vid Vålån, 22 augusti, 14:24
Vi har sovit fem nätter sedan vi lämnade Malmö (inklusive två nätter i bil vid Surö och Hamra) men det känns som att vi varit borta längre. Det känns snarare som två veckor än som fem-sex dagar. Vi ser så många platser, och har så fullt upp hela tiden, att det känns som det jag upplevt måste ha skett under 14 dagar. Minst. Beror det på att jag gör så lite i min vardag? Hur utnyttjar jag ens min tid på rätt sätt? Är det bättre att uppleva än att tillverka? Bara att tvätta underkläder är ju ett projekt på tur.

Utan täckning är det svårt att hålla mig uppdaterad. Det är en skön känsla. Jag behöver inte ha koll på världen konstant. Kalendern är som bortblås. Det är total tankevila i min bubbla, bortsett från eventuella utmaningar som uppkommer. Men de utmaningarna är där och då och det spelar ingen roll vilket klockslag de utförs så länge de blir gjorda. Som att laga det uppblåsbara liggunderlaget innan det är dags att sova.

Att jag inte kan hålla koll på veckodagar, men hur mycket jag ändå försöker, säger en del om hur viktigt det uppenbarligen är i min vardag. Men jag önskar antagligen annorlunda. Tyvärr fungerar det inte att glida runt och komma till jobbet den tid eller dag det behagar. Den frihet som säcken, eller semestern, bär med sig är oumbärlig. Att vara fast inomhus på en och samma plats under flera timmar är inget jag skulle gjort om jag inte var tvungen (och behövde pengar).

Frågan är om jag verkligen är tvungen?
Finns det inget annat sätt att leva?
Hur billigt kan jag leva?

Jag fascineras av det som händer när jag måste möta mig själv. På tur stjäl nästan ingenting uppmärksamhet och helt plötsligt hör jag mig själv bättre. Det är omöjligt att fly från tankar som dyker upp, positiva som negativa. Det är jag och omgivningen, förflyttningar i yttre och inre landskap. Jag går förvisso inte ensam men många stunder känns det som att det mest är jag och det omgivande. Plötsliga tankar hanteras och bearbetas, jag har ingen möjlighet att fly in i en digital värld eller ett minutiöst teckningsprojekt.

Då och då får jag en känsla av att jag hade kunnat gå hur långt som helst. Hur länge som helst. Efter ungefär en vecka kräver dock hygienen uppmärksamhet. Då är det dags att ta ett bad i tjärnen. Vattnet må vara kallt men en kalldusch väcker både huvud och kropp till liv. Jag saknar aldrig bekvämligheterna jag har hemma. Livet på leden må vara omständigt på vissa vis – om det regnar, är kallt och mörkt och jag är hungrig – men samtidigt är det överlag så mycket enklare än min vardag.

En dag fastnade jag med kängan, föll och slog huvudet i en sten. Mössan tog det mesta av fallet och på pannan blev endast ett litet märke kvar. Jag hoppas det blir ett litet ärr så jag blir påmind varje gång jag ser mig själv i spegeln. Inte påmind av själva fallet utan av känslan jag hade sekunderna innan. Jag ramlade nämligen i Stensdalen.

Stensdalen, 26 augusti, 09:41
Här nere på låglandet är det åter sommar. Frukost i solen istället för i absiden. Idag blir det dagstur, stannar två nätter här. Det är nästan så att jag kan tänka mig att bosätta mig i camp Stensdalen för gott.

En sak är i alla fall säker: tid spenderad med naturen kan aldrig vara felutnyttjad tid.


Vandring: Vålådalen-Lunndörren-Vålåstugorna-Gåsen-Stensdalsstugorna-Vålådalen (med avstickare från led och stuga)