EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

SKITSURA PÅ FLATRUET
Härjedalen
September, 2018




För några veckor sedan körde vi Flatruetvägen. Vägen går över fjället Flatruet i Härjedalen och är Sveriges högst belägna landsväg. Det var otroligt häftigt. Fast mestadels av tiden var vi skitsura.

Det skitsura nådde aldrig Instagram ty där lyste vackra vyer och harmoni. Jag berättade aldrig om det skitsura för någon vän heller. Det fanns så mycket annat att fokusera på. Sådant som inte var skitsurt.

Men hur kunde vi vara skitsura när vi körde på den här fantastiska vägen? Det var inte så svårt. Vi hade varit på resande fot en längre tid och var trötta. Ordentlig mat hade vi heller inte fått i oss den dagen. Det ska nämnas att vi inte var skitsura när vi körde upp på Flatruet, inte heller när vi gjorde vårt första stopp. Vid den stora gula skopan var vi upprymda över den fantastiska vyn. Vi åt varsin bulle som jag inhandlat på ICA Ljungdalen. Flatruet var också Miras första möte med kalfjället och jag fick intrycket av att hon älskade det hon upplevde. Vinden ven och tassarna förde henne fram och tillbaka i full fart.

Vi körde vidare mot nästa stopp och precis där någonstans blev det för mycket. Mira var uppe i varv och blev orolig över att vi redan skulle stanna igen. Intrycken blev för många för liten hund, mötet med renen gjorde inte saken bättre. Det blev lerigare och lerigare. Kängorna stod av någon anledning kvar i bilen. På grund av drag i koppel höll min ena arm på att bli en halv meter längre än vad den bör vara. Här någonstans blev kroppen antagligen påmind om att jag varken sovit eller ätit som jag borde. Något kaffe hade jag heller inte sett röken av under hela dagen. Huvudvärken blev påtaglig. Det måste varit här jag tappade tålamodet. Dessutom är jag inte sällan insvept i ett tunt orosmoln när vi är på resande fot. Det är alltid så mycket att tänka på, framför allt när det är långa bilfärder inblandade. Vi hade planerat att gå några kilometer på fjället men vi vände redan efter 100 meter. Besvikelsen var enorm men det är ingen idé att fortsätta en vandring om inte alla åtta ben kan få ut något av det. Tysta gick vi tillbaka till bilen. Jag tog över ratten. Minns att jag tänkte något i stil med att den här jävla resan är den sista resan jag gör med det här gänget. Bilen fylldes av dålig stämning.

Jag körde och körde. Utmed grusvägen lugnade jag ner mig. Det var faktiskt omöjligt att vara så där sur när det var så vackert. Och hunden kan inte hjälpa att vi drar med henne på underliga resor. Grusvägen byttes mot slingrig asfalt. Höger, vänster, upp och ner. Den tystnad som kom med asfalten var välkomnad. Vi svävade fram och väjde jag inte för renar så var det kossor. För en stund kändes det som att vi var de enda människorna i världen. Som att jag körde rätt genom vildmarken. Det var alldeles underbart. Till slut stannade jag bilen vid en enorm informationsskylt om Härjedalen. Vi tvåbeningar klev ut ur bilen, med varsitt äpple, medan fyrbeningen låg kvar i lugnets trygga säte.

Det skitsura försvann någon gång innan grusvägen förvandlades till asfalt. Huvudvärken hade svalnat och tystnaden brutits. Världen gick från citronsur till äppelsöt.

Väl hemma, sittandes framför bilderna från Flatruet, är det egentligen inte det skitsura jag minns. Faktum är att jag får tvinga fram minnena av det skitsura och det är ganska plågsamt. Här i fåtöljen låter det inte bara skitsurt utan skittöntigt. Samtidigt är det lärorikt att gräva lite i det, även de jobbiga känslorna måste hanteras. Hur kunde jag bli så skitsur av så lite? Men jag är bara människa. Det är klart att jag blir irriterad och tappar tålamodet, speciellt när jag är trött, hungrig och stressad. Det var antagligen inte ultimat för mig att göra så mycket på så få dagar. Och jag borde verkligen lära mig hur viktigt det är att äta regelbundet.

Det jag egentligen minns från den skitsura vägen är att vi sprang genom vattenpölar för att komma lite närmre Helags och hur vi slevade i oss ljummen potatissallad i en svettdoftande bil. Jag minns att Mira såg ut att vara i lyckligt chocktillstånd första gången hon såg kalfjället och när hon kände den kyliga vinden. Jag minns att vi studsade över vattendrag. Att jag ställde mig mitt på vägen bara för att se den samma försvinna i horisonten. Jag minns att jag körde mot bergen och att solen sken. Jag minns till och med att jag aldrig ville åka därifrån.

Det är just de här minnena som blir bestående. Minnena av de små händelserna, de små händelserna som egentligen är de stora. Det är sällan enkelt och enbart smidigt att resa. I alla fall inte för oss. Det är alltid lite omständigt. Men grejen är att så är det. Just nu.

I skrivandets stund skäms jag över att jag för en kort stund aldrig mer ville resa med min lilla, fantastiska och ibland skitsura familj. För egentligen är det förstås precis tvärtom.