EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

PÅ AVSTÅND ÄR ALLTING BLÅTT
Sonfjällets nationalpark, augusti 2019



Vi svängde förbi Sonfjällets nationalpark och tog en tur upp på lillfjället (1010 m.ö.h.). På toppen var det stenigt. Ungefär så som jag föreställer mig månen. 

Utsikten är blå. Berg, skogar och kalhyggen ser ut som böljande vågor. Det blåser lika friskt som det gör vid havet. Höjder ger mig ofta en känsla av större samhörighet med omgivningen. Som att jag enklare förstår – eller ser – att jag är en integrerad del av världen. Med det följer att jag blir mindre självcentrerad. Tankarna som dyker upp handlar sällan om mig och min person. 

Det är enkelt att se nationalparkens gränser för bortom gränsen dyker kalhyggen upp. Kalhyggen är på avstånd en aning mindre blåaktiga än grannträden. I ett tidigt skede av mitt friluftsliv tänkte jag att nu kommer jag minsann att synas bra i naturen, i mina blå friluftskläder. Så blev det inte. Jag smälte in. Tidigare hade jag inte noterat att naturen är så blå som den faktiskt är på sina håll. 

Hunden går alltid farligt nära kanten men det verkar som att hon har full kontroll på sina fyra tassar. Det måste vara skönt att bestå av en så lång, stabil kropp. Att vara som en liten buss. Varken hunden eller jag verkar kunna få nog av höjder, frisk luft och blå utsikt. Blått blir det för att luft sprider blått ljus mest effektivt och det fenomenet kallas Rayleighspridning (efter fysikern Lord Rayleigh). Ljus med kort våglängd, alltså blått ljus, sprids mest och därför ser atmosfären blå ut. Vid solnedgång blir solen rödare och rödare eftersom ljuset då tar en allt längre väg genom atmosfären.

I skrivandets stund är jag tillbaka i ett regnigt Malmö och känner mig fullständigt borttappad. Inte för att jag nödvändigtvis måste befinna mig på ett enskilt beläget fjäll i Härjedalen för att vara nöjd utan för att jag känner mig... fast. Inlåst i en lägenhet, fastgjuten i staden. Betongen tränger sig in i luftstrupen och ljuden utanför fönstret letar sig in i ett kroppsligt område där de kommer att eka för alltid.  

Jag vet att jag måste förändra något och jag vet att det bara är jag som kan göra den här förändringen. Jag har inte svårt att föreställa mig alternativa framtider men jag har svårt att se och förstå hur jag ska ta mig dit. Första steget är svårt. Att skaffa nya vanor är också svårt. Jag kan inte se långt på det viset – trots att det mänskliga ögat har en förmåga att se både avstånd och tid.

Vi kan i princip se Andromedagalaxen med blotta ögat och den galaxen ligger 2,5 miljoner ljusår härifrån. Det vi ser nu är dessutom hur Andromedagalaxen såg ut för 2,5 miljoner år sedan.

Med andra ord kan vi se långt och till och med bakåt i tiden. Framåt verkar vara svårare. För mig är framtiden allt för oviss. Det enda jag med säkerhet kan säga just nu är att jag aldrig vill stagnera. Varken mentalt eller fysiskt.
Det verkar som att jag har en lång resa framför mig.

Efter besöket i Sonfjällen körde vi till en naturparkering, möblerade om bilen och sov en svettig natts sömn.