EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

STRESS / JAG MÅSTE TA MIG UT ÄVEN OM JAG INTE TROR ATT JAG HINNER / PULVERROTMOS
Österlencirkeln, Skåne
April, 2019




Tidig vår och Österlencirkeln på två dagar. Ca 34 km totalt. Vi utgick från parkeringen vid Agusastugan och därifrån gick vi söderut. Vidare mot Alunbruket, Hallamölla och Vantalängan, som blev vårt stopp för natten.

Ofta är det först när jag väl spenderar en hel dag i skogen som jag märker hur mycket jag behöver det. Hur bra jag mår av dofterna, av att sitta en stund vid Verkeån och se hunden ta en svalkande simtur. Jag känner mig levande och lugn. Det är just där och då jag inser hur stressad jag faktiskt nyss var. Ibland är det svårt att reflektera över stressen när den är som mest närvarande. Framför allt om den varit ihållande under en längre period och särskilt när jag läser ett stressande mail i bilen på väg till Agusastugan. 

En nackdel med att jobba hemifrån är att jag kan jobba dygnet runt och tyvärr tycker jag ofta att det är rimligt. Klara projekt är så mycket mer tillfredställande än pågående. Numera har jag dock lärt mig att då och då ignorera tvånget av konstant arbete. För inget blir bättre eller mer effektivt av det.

Jag har lärt mig att ta långa pauser även om jag i stundens hetta tror att jag inte hinner. Jag måste ta mig ut även om jag tror att jag inte vill. Jag måste lura mig själv. I slutändan ger det mer tid och energi än vad det tar. 

natursidan.se uppmärksammas jag av att minst två timmar i naturen varje vecka är en miniminivå för att må bra. Erik Hansson beskriver forskningen: De som spenderade mer än fem timmar i naturen per vecka mådde också i genomsnitt bättre, men effekten ökade inte efter 300 minuter. 

När jag väl har fått känna hur det känns att vara avslappnad är det stressade tillståndet inget jag vill återvända till. Lite stress är förstås svårt att undvika – och är till och med positivt – men när stressen håller i sig under längre perioder är det inte bra.

Faktum är att redan efter 20 minuter i naturen minskar stressnivåerna. Det behöver egentligen inte vara en skogsvisit utan det räcker med ett område som ger naturkänsla: en park eller varför inte en lummig kyrkogård.

När jag började vandra hade jag ofta ganska bråttom. Som om sträckan vore viktigare än upplevelsen. Jag hade förvisso inte lärt mig hur lång tid det tar att gå två mil med packning, kanske var jag rädd för att jag inte skulle hinna fram till lägerplatsen innan mörkret. Eller så ville jag helt enkelt bara vandra klart så jag kunde åka hem och fortsätta med diverse projekt. Som tur är har det förändrats. Nu tar jag god tid på mig. Pauserna är viktiga. Jag sätter mig ner på en stock, äter lite nötter och funderar och konverserar. Tempot 2019 är så mycket härligare än 2013.

Forskaren Cecilia Stenfors menar också att vistelser i naturliga miljöer minskar stress, och negativa känslor. Det som istället ökar är mental återhämtning, positiva känslor och prestation. Bäst resultat får vi om vi befinner oss i naturmiljö men till och med avbildningar av natur kan ge en positiv effekt.

Ännu har jag inte nått en livsstil med den stressmängd jag önskar, det är många faktorer som spelar in, men Österlencirkeln bjöd på en välbehövlig paus. Vid Vantalängan kom skymningen, brasan tog fyr. Till kvällsmat blev det pulverrotmos och grillad sojachorizo. 

Andra dagen vandrade vi in i Drakamöllans naturreservat – en av turens höjdpunkter. Färgerna blev annorlunda. Landskapet mer öppet vilket gjorde vinden mer påtaglig. Det ger mig alltid en energipåfyllning när omgivningen helt plötsligt förändras för att jag har tagit några steg i rätt riktning. Vi stannade till i Drakamöllans hedlandskap en stund. Det var inte bara öppet och blåsigt utan ingav också en känsla av mörker. Men inte mörkt som i dystert utan mörkt som i spännande. 

Maria Albin, även hon forskare, menar att rymd ger vila. Ett hav innehåller få tydliga mål utan tycks fortsätta i oändlighet och det verkar lugna oss, enligt miljöpsykologisk forskning. Även om jag tror att vatten har en lugnande effekt i sig måste dess inbillade oändlighet kunna liknas vid utsiktsplatser och öppna platser med låg växtlighet. För mig är i alla fall även sådana platser lugnande. Ett öppet område gör det enklare att ta djupa andetag. Det är som att det finns mer luft att andas in. Att ligga på marken och kika på himlen kan också ge mig samma effekt. Som tur är kan jag göra det lite varstans.

Mötet med naturen är alltid spännade, vare sig det handlar om utsikt eller insikt. I skrivandets stund råkade jag stöta på ett passande citat som Einstein sägs ha yttrat: Titta djupt in i naturen, så kommer du förstå allting bättre.1

Antagligen har jag haft bråttom genom hela livet. Men om jag tror att alla projekt helst ska vara klara redan igår så hinner jag inte med något annat än just jobb. Jag är tacksam över att jag har börjat lära mig att lura min hjärna. För den vet faktiskt inte alltid bäst.


1. Stefano Mancuso: Växtrevolutionen, Bazar Förlag, 2019
Text redigerad i juli 2019.




Bad i Verkeån

Sippor i backen

Vandra in i skymning


Gott med lunch

Vantalängan



Drakamöllans naturreservat