EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

I GALAXEN ÄR ALL TID SAMTIDIG
Malmö, september 2019



Det här är en dröm jag hade för länge sedan. Jag skrev ner den så fort jag vaknade. Vissa drömmar känns mer närvarande än vanligt och det här var en sådan stark dröm. Jag var helt euforisk flera dygn efteråt.

Jag stod i ett mörkt rum, men jag kände att jag inte var ensam. Långsamt kunde ögat urskilja en gestalt som sakta gick i min riktning. Det var en kvinna.
- Är du säker på att du vill veta något verkligare om verkligheten?, frågade den okända kvinnan.
- Ja! svarade jag snabbt.
- Okej, skyll dig själv.

Helt plötsligt befann jag mig i en kropp som inte var min. Jag förflyttades mellan olika kroppar för att uppleva hur det känns att vara någon helt annan. Under den period då jag var en annan människa kändes det precis som om jag alltid hade varit den personen. Jag förstod inte att jag hade varit någon annan förrän jag kom tillbaka till mig själv och min egen kropp.
Det de här människorna hade gemensamt, de vars kroppar jag besökte, var att de befann sig i någon form av kris. Någon levde ett stökigt liv medan en annan miste sin stora kärlek i en naturkatastrof. Jag var alltid med i den situation där de/jag såg på när någon i deras/min närhet dog. Poängen med att jag skulle vara någon annan var inte att jag skulle förstå hur bra jag har det i ”min verklighet”, utan att jag skulle förstå att ”krisen” egentligen inte var något att vara rädd för. Det var egentligen inte på riktigt, inte ens för människorna som faktiskt upplevde det – fastän det var på riktigt i det vi kallar verklighet.

Nu var det dags att ta en närmre titt på universum och oändligheten. Vi for omkring i något som aldrig tog slut. Det var fint. Vi passerade galaxer. Många stjärnor var röda och på väg bort från oss. Vi reste inte med rymdskepp utan bara med hjälp av oss själva. Det fanns en oändlighet och jag kunde förstå den. Det fanns inget slut och det var inget konstigt med det.

Kvinnan berättade att det jag kallar tid inte existerar på det sätt som jag tror. Tidsbegreppet är konstruerat av oss människor och även om händelser till synes sker i en viss ordning så är händelseförlopp inte jämförbarbart med det vi delar in i minuter, månader och år. Det som existerar är något mycket större och det är helt enkelt inte tillräckligt att kalla det för just tid.
- Vill du veta vad tid skulle kunna vara?
- Ja, svarade jag.
-Okej, skyll dig själv, igen. När du väl har börjat går det inte att avbryta, svarade kvinnan.
Jag befann mig i en stentrappa. Långsamt började jag gå upp för den ganska långa trappan. Precis när jag tagit sista steget och trodde jag skulle komma högst upp i trappan stod jag plötsligt på trappsteg nummer ett igen. Jag och trappan var det enda som existerade. Inga väggar. Inget utanför. Jag gick och gick, i samma trappa. I 48 år. Jag kunde inget annat göra, än att fortsätta gå.
- Nu har du gått i trappan en gång, hur känns det?
- Jag har gått här flera miljoner gånger, ta mig bort härifrån!
- Nej, du har bara gått en gång. Det är du som fått för sig att det gått 48 år, men ändå har du egentligen bara gått en gång. Tid existerar inte som det begrepp du tror att det är. Det ni kallar tid är så oerhört litet och meningslöst jämfört med vad det skulle kunna vara. Jämfört med vad det egentligen är. Du måste börja se annorlunda på ”tid”. Så fort som möjligt, för ditt eget bästa.

Allt blev svart. Bara jag existerade. Jag såg uppåt, nedåt, framåt och bakåt. Åt vänster och åt höger. Jag såg hur långt som helst men samtidigt var allt bara svart. Jag stod i ingenting, ingenting som var allt. Jag gick men jag kom ingenstans. Jag var rädd, men samtidigt visste jag att det inte fanns någonting att vara rädd för. Det fanns inget annat. Det fanns bara jag.