EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

DROTTNING OMMA OCH DEN
DIGITALA SVAMPEN
Omberg, 2017


Sägnen berättar att när det är dimma över Omberg så gråter drottning Omma extra mycket. Omma är en sagodrottning som enligt berättelsen levde på Omberg för mycket länge sedan.

En dag friade en jätte till drottningen. För att komma fram till sin blivande fru red jätten på sin häst över den is som sträckt ut sig över Vättern. Men innan jätten hann hela vägen över sjön satte hästen sin hov i bergväggen vilket gjorde att isen sprack varpå både hästen och jätten drunknade. Drottning Omma blev så ledsen att hon från och med den händelsen gråter i all evighet. Ibland gråter hon extra mycket och det är just vid dessa tillfällen det blir dimmigt över Omberg.

De dagarna vi spenderade kring Omberg var Omma fruktansvärt ledsen. Själv var jag på topp eftersom dimma är något av det mest avslappnande jag vet. Från utsiktsplatsen såg vi enbart marken framför våra fötter men det gjorde mig mer upprymd än besviken.

Det var under dagarna på Omberg som jag på allvar började fundera över upplevelsen att naturen verkligen vill mig något. Att naturen har något viktigt att berätta om jag bara tillåter mig att lyssna. Naturen hade talat till mig ett tag. Inte med tydlig röst och välartikulerade meningar utan mer genom magkänslan i kombination med diverse visuella koder som tilltalade mig. Jag letade tecken som aldrig förr och plötsligt dök den upp: svampen.

Inledningsvis var det mest lustigt, en organism med hål formade som siffror. Det var ingen strid ström av ettor och nollor men väl en av varje. Som om svampen försökt koppla upp sig på nätet men misslyckats. Eller bara ville vråla: TIO. Men sedan kom jag på andra tankar och förstod att det var något helt annat den där svampen ville uppmärksamma.

Samtidigt ville mitt rationella tänkande helt byta riktning. Visst är det en slump att hålen påminner om en etta och en nolla. Det är klart att jag applicerar mitt mänskliga språk på svampen när det egentligen bara är två simpla men olikformade hål som av en händelse går att tyda. Jag är en människa med ett inlärt språk och siffersystem och ser direkt de tecken jag är van vid att se.

Men grejen är att det inte är lika spännande att tänka rationellt. Inte alltid. I det här fallet hade det inte gett mig några nya tankar och framför allt inga nya idéer. Jag hade lätt kunnat passera den här svampen. Men just för att den hade sina specifika hål satte jag mig på huk där i den dimfyllda barrskogen. Jag tog en paus, tittade närmre och såg svampen. Den fick mig att sväva iväg i tankarna.

Tillbaka till Omma som är så väldigt ledsen just den här helgen. Och jag som är så glad över hål i en svamp.

Sägner handlar inte om att återberätta korrekta händelser utan de handlar om att reflektera kring gamla tiders värderingar och sätt att tänka. En sägen har ofta anknytning till en viss plats och att skapa en sägen om sin hembygd är ett sätt att skapa starkare relation till sitt omgivande landskap och de som bor där. Jag är säker på att det är viktigt för utan en påtaglig anknytning till sin omgivning är det svårare att bry sig om och ta hand om den.

Eftersom sägner inte är så förekommande i mitt liv just nu får jag helt enkelt lyssna på det som fångar min uppmärksamhet. I det här fallet mitt möte med en svamp.

Rent krasst förstår jag att naturen inte talar till mig genom en specifik organism, i alla fall inte på det vis som vi vanligtvis tänker oss en konversation. Men antagligen är det så att jag hör mig själv bättre när jag är avslappnad och i tystnad umgås med naturen – och att den här svampen påminde mig om just det. Det räckte med att jag stannade upp och noterade den. Någon form av samhörighet uppenbarade sig. Svampen fick mig att begrunda både en yttre och en inre natur.

För det är inte jag och svampen med sifferhål.
Det är ju vi.
Och egentligen hade det kunnat vara vilken svamp som helst.


Text redigerad i juli 2019.
Drottning Omma är ledsen
Svamp Etta Nolla

Träden
Skogen
Drottning Omma är jätteledsen