EN SAMLING TEXTER

om förflyttningar i landskap,
naturbegreppet och
mötet med det okända.

DEN BÄSTA KÄNSLAN ÄR ATT VARA PÅ VÄG
Ågelsjön, Hölick, Höga Kusten
Juli, 2018




En resa från Skåne till Västerbotten på fyra dagar. En lätt utdragen färd för att se så mycket som möjligt utmed vägen. Resan gick längs med E4:an, med avstickare till kringliggande områden. Den andra dagen blev den bästa värsta dagen på länge – men mer om det alldeles strax. 

Konstigt nog blir jag alltid förvånad över hur vackra platser det finns ett par stenkast från de stora vägarna. Till och med vissa rastplatser ger mig en viss känsla av frihet. De första 46 milen flyter på och det blir dags för den första övernattningen. Vid en grusparkering utanför Norrköping möts vi av en varm kvällssol. Träden tindrar och vi lämnar bilen för att leta tältplats i Ågelsjöns Naturreservat. Valmöjligheterna är nästan oändliga men vi faller för en gräsplätt vid en klippavsats. Solsken övergår i en kort regnskur. Det gör ingenting för i den här värmen mår allt bra av lite regn. Stillheten är påtaglig. Skogen är välkomnande. Landskapet byter skepnad när solen är på väg ner bakom träden på andra sidan sjön.
Vi andas ut efter en varm bilfärd. Hotell Ågelsjön får fem stjärnor av fem möjliga. 

Andra dagen pausar vi vid Färnebofjärdens Nationalpark. Våra stela ben ger sig ut på en nätt vandring utmed älven. Under fyra kilometer mullrar åskan, molnen ser mörka och tunga ut. I Färnebofjärden finns den biologiska norrlandsgränsen, sjöar och forsar möter våtmarker och skogar. Mira badar medan vi tvåbeningar fäktar oss runt i området. Myggen är överallt och alla verkar vara fullkomligt utsvultna. Det är svårt för oss att vara stilla. Så svårt att det är mer irriterande än lustfyllt. I luften hänger ett skyfall och efter de där fyra kilometrarna beger vi oss tillbaka till bilen. 

Enligt planen skulle andra natten spenderas på Blacksås. Klockan tickar på och efter 41 mil med lite för många och långa stopp närmar sig kvällen. Jag tror som vanligt att vi kör fel eftersom underlaget vi färdas på knappt går att kalla väg. Men vi tar oss fram till Blacksås. Det börjar redan skymma. Vi går ut, tittar upp mot Blacksåsberget – men här säger magkänslan nej. Det känns som en dålig idé att vandra upp på berget för att leta vindskydd i mörker. Vi kör vidare. Vidare mot plan B och Hölick utanför Hudiksvall.

Mörkret omfamnar oss när vi stannar på en stor parkeringsplats i ett stugområde. Ska vi sova i bilen? Vi försöker. Det går inte. Det är inte bara kvavt utan också obekvämt. Innan avfärd hade vi kollat upp möjliga övernattningsplatser i ekoparken vi nu befinner oss i. Men den enda informationen vi hittar på plats är skyltar som meddelar att tältning är förbjuden. Vi följer till slut en led rätt ut i skogen, där vi enligt våra anteckningar borde stöta på ett vindskydd. Efter en stund skymtar vi faktiskt ett trätak. Jag andas ut, äntligen får vi sova. Men till vår stora besvikelse visar det sig att denna enkla träboning inte är till för övernattning. Något slags möblemang gör det omöjligt att ligga ner. Alla tre får omöjligt plats. Skyltarna om tältförbud fortsätter att påminna oss om att vi inte är välkomna att sova över. Nu är klockan över fyra och jag är trött och irriterad. Just nu har jag inte speciellt höga tankar om ekoparken vi befinner oss i. Istället föreställer jag mig alla de utmärkta vindskydd som finns utmed Skåneleden. Varför bygga ett vindskydd som inte går att sova i? Jag irriterar mig över att ekoparken verkar vilja att alla besökare ska övernatta på deras SPA-anläggning. Det är jag inte det minsta intresserad av. Vissa ekoparker verkar vara naturområdens motsvarighet till nöjesfält. Vi har helt enkelt hamnat i skogsbolagens Gröna Lund: betala och du får sova över i vårt lustiga hus. Det är åter dags att tänka om. Vi går tillbaka till bilen, hämtar liggunderlag, går ner till stranden och somnar under bar himmel. 

Och det borde vi gjort direkt, men det är lätt att vara efterklok. När jag vaknar faller regnet. Det är ett varmt duggregn som är mysigt mot ansiktet, de minimala dropparna kittlar mig på kinden. Jag ler. God morgon, hoppas du har fått sova en stund, skvätter regnet ur sig. Det har jag. Vi ligger tätt och jag ser att de andra två är vakna. Ingen verkar ha det minsta bråttom. Det här är den bästa värsta natten jag varit med om på länge.  Jag kan inte låta bli att känna att jag borde sova mer under bar himmel. Att det faktiskt inte alls är fel att irra omkring i främmande skogar mitt i natten. 

Det är resans tredje dag och jag kör fel, istället för att passera Härnösand hamnar vi mitt i stan. Lika bra att stanna en stund. En promenad leder oss till ett kebabhak. Vi köper varsin falafeltallrik som vi bär med oss till en bänk med havsutsikt. Det blåser och vi är lite trötta. Falafeln var rätt trist men det gör oss inte särskilt besvikna. Vi har det bra för vi är på väg.

Nästa stopp för övernattning är Höga Kusten och Skuleskogens Nationalpark. Vi börjar direkt att vandra mot Slåttdalsskrevan. Inledningsvis är det trångt på spången med det blir allt glesare med människor ju längre in i skogen vi kommer. Vi har precis passerat en gulskimrande våtmark. Dimman ligger tät. Vi klättrar upp på ett klippblock där vi blir sittandes en stund. En dimmig utsikt är också utsikt.
Stenig terräng tar oss vidare i branta backar och så småningom når vi Slåttdalsskrevan. Själva skrevan är 200 meter lång, 30 meter djup och 7 meter bred och klyver Slåttberget mitt itu. Jag känner mig liten, men sjukt nöjd. Kvällen och natten spenderar vi vid Tärnättvattnen – en helt fantastisk lägerplats med vy över sjön och trädtopparna. 

Fjärde dagen och vi är fortfarande omgivna av dimma. När morgonrutinerna är avklarade vandrar vi mot Näskebodarna. Där blir det ett svalkande dopp i Bottenhavet. Ett kyligt bad piggar alltid upp, jag känner mig nästan fräsch igen. Dessutom är det mysigt att bada i havet tillsammans med hunden, inte alla stränder tillåter detta under sommarhalvåret. 

Vi anländer vår slutdestination Bygdeträsk sent på kvällen den fjärde dagen. Jag är stel efter resan, har träningsvärk efter vandringen och är trött efter ett mindre antal sömntimmar än vanligt. Men som vanligt är jag mest glad över att vi överhuvudtaget kom fram (vilket jag inte alltid är säker på när vi påbörjar en färd). 

Fyra dagar tog oss tvärsigenom skiftande landskap. Nu i efterhand minns jag den frustrerande natten i Hölick som en av de bästa nätterna under hela året. Om vi krånglar till resandet kan saker och ting förvisso gå fel men desto mer kan jag uppleva – och faktiskt lära mig.
Det som kan kännas jobbigt under resans gång blir ofta ett minne värt att bevara.  


Text redigerad i juli 2019.


Regn över Ågelsjön
Mira vid Ågelsjön

Solnedgång bakom Ågelsjön

Väl vald rastplats:
Färnebofjärdens nationalpark


04:15 - leter sovplats i Hölick

Vaknar upp på en strand



Slåttdalsskrevan, Höga kusten

Tärnättvattnen, Höga Kusten




På klippavsats, Skuleskogen, Höga Kusten
Den bästa känslan är att vara på väg